Min kompis Dennis Blomberg började med swimrun 2012 och det var första gången jag hörde talas om både swimrun och tävlingen Ö till Ö. Galenskaper tyckte jag, eftersom jag inte tagit ett simtag vid den tidpunkten, men gillade att springa trail och gjort en del kortare lopp så som Tough Viking, Haglöfs Night Trailrun och Tjurruset. Löpningen gick på rutin och jag gjorde mina morgonrundor mellan 7-12km mellan fyra och fem dagar i veckan. Vid den här tiden inga intervaller eller långpass.
Jag och Ulf Hausmann från Team Snabbare – killen som lärde mig simma.
Sen höst 2014 bestämde jag mig för att lära mig simma efter att ha anmält mig och min kompis Jonas till Amfibiemannen 2015. Jag ville åt äventyret och strapatserna det innebär men även att tävla i par är något som jag tycker är kul. Dennis rekommenderade mig att ta kontakt med lite olika simcoacher och i listan fanns Ulf Hausmann / Team Snabbare. Där började min väg till att bli swimrunner.
Dennis genomförde Ö till Ö 2014 tillsammans med Fredrik Nilsson och spänningen då jag följde deras resa genom skärgården var olidlig. Jag följde även Petter Askergren som gjorde Ö till Ö 2014 tillsammans med Jojje Borsén. Jag ville också vara där! Men hur skulle det gå till? Jag kunde ju inte simma.
Mitt första möte med Ulf var den 4 december 2014 och vi träffades i Högdalens Simhall. Mina enda besök till simhallar och badhus hade tills den här dagen varit de simskolor jag gick i som barn.
Jag vill berätta lite om min vattenskräck. Efter att nära ha drunknat en mörk kväll i skärgården 1978 var vatten min stora skräck. Mina föräldrar och jag hade varit ute på promenad och när vi kom tillbaka till vår båt föll jag ner från kanten och ner i det mörka vattnet. Min mamma hoppade i och drog upp mig i håret. Jag var vid medvetande och faran var över men det satte sina spår.
Sex simskolor senare och och fortfarande kunde jag inte simma. Vad jag minns så var det aldrig någon som frågade varför jag gallskrek så snart vi skulle doppa huvudet eller varför jag fick panik när vi skulle lägga oss och bara flyta i vattnet. Jag höll ju på att drunkna tyckte jag. Så här fortsatte det. Genom sex simskolor för att vara exakt och ingen simlärare kunde få mig övertygad om att vatten inte var livsfarligt och att jag inte skulle drunkna bara för att huvudet kom under vattnet.
Varje barnkalas där man i tävlingar skulle plocka upp äpplen med munnen ur en hink vatten innebar panik och som jag minns det var det en rätt populär lek på den tiden. Skolan var ännu värre. Minns så väl när jag gick med min klass till Nyköpings Badhus någon gång på lågstadiet och vi alla skulle simma runt bassängen. En del var grund, men en annan var fyra meter djup. Med en hand på kanten och en fot i botten tog jag mig runt det grunda, men när det djupa kom var det stopp. Jag började storgråta och en och en plockades de glada simkunniga barnen upp och snart var vi bara tre kvar. Efter några speciallektioner var det bara jag kvar och då gav man upp.
Jag minns inte om vi fick fler simlektioner i mellanstadiet men simma kunde jag definitivt inte. Jag var rätt bra på att spela teater så jag kom undan med det oftast, tror jag. När de andra barnen hoppade från båtarna under somrarnas segelsemestrar satt jag antingen och läste serier och lyssnade på musik nere i ruffen eller hittade på någon ursäkt varför jag var tvungen att göra något annat som inte innebar bada.
Någon dag under sommaren 1986 hände något. Jag låg och flöt runt på en luftmadrass och så rädd var jag inte att jag inte litade på den. Jag vet inte vad som flög i mig men helt plötsligt gled jag ner från madrassen bit för bit och vips så släppte jag den och simmade efter. Så lärde jag mig simma. Än idag kan jag inte dyka. Inte ens från kanten. Jag hoppar ogärna i även om jag gjort det från både fem meter och högre.
Att Ulf hade lite att jobba med är en underdrift. Minns så väl att han bad mig simma en längd crawl som jag trodde det skulle gå till. Ulf är världens snällaste, mest pedagogiska människa men också väldigt ärlig i sitt ansiktsuttryck och i sina ‘hmmm’ och ‘jaaaa’. Efter några gånger fick jag faktiskt lite känsla för det men de första tre – fem gångerna så var det helt obegripligt för mig att ”slappna av i vattnet”. Är huvudet under vattnet så håller man ju andan, tyckte jag.
Sedan den här dagen har jag simmat ofta och jag tyckte det var fantastiskt roligt. Sedan hade jag ju ett mål. Amfibiemannen var bokat, så det var inget snack. Jag skulle lära mig simma och har jag gett mig in på något så ger jag mig aldrig. Det finns alltid ett sätt runt, över, under men framförallt förbi alla utmaningar och ge upp är inte ett av dem. Det är något jag lärt mig som egen företagare med en konkurs i bagaget. Man ger fan inte upp. Aldrig. Detsamma gäller när jag, torrbollen, gett mig in på något så skogstokigt som att lära mig simma.
Den 11 mars simmade jag 1 800 m för första gången. Ingen hastighet att tala om så klart men distansen var för mig obegriplig. Att ens simma 100m ett halvår tidigare lät galet, 400 m lät som en omöjlighet. Helt plötsligt kändes Amfibiemannen genomförbart.
Den 18 april släpade jag mig igenom Åda Wildboar Trail 30km tillsammans med Jonas och 600 höjdmeter kändes helt galet. Någon rekordtid gjorde vi inte loppet på men vi tog oss igenom men kombinationen simma och springa de här distanserna och höjdmetrarna? Det är inget man gör i en handvändning.
Den 9 maj testade jag swimrun för första gången. Det var mer springa runt, runt och plaska en sväng. 8 grader i vattnet och rätt otränad körde jag och Dennis en runda i Hellasgården. Det var en galet cool upplevelse och jag ville definitivt ha mer.
En månad senare körde jag mitt första swimrunträningspass med Ulf i Hellasgården. Jag körde i den nya HEAD Swimrun Race dräkten och i ett par Saucony Peregrine skor.
Under maj 2014 tränade jag mycket med Ulf både inomhus och utomhus, sprang en hel del och tränade swimrun i Långsjön.
Sommaren innehöll alldeles för många resor till USA vilket stör träningsrytmen och även om jag gjorde mina pass så var de knappast några kvalitetspass. Jag simtränade i min HEAD Black Marlin vilket är en helt fantastisk dräkt och kämpade med att få till distanspassen. Det gick sådär…
En liten kort slutkläm om vikten av att lära sig simma, som inte är självklart för alla. I mina många pass i Högdalen så ser jag flera barn från en invandrarbakgrund som kommer från länder där simma eller ens plask och lek inte finns på agendan i skolan. Jag blir glad när jag ser dem och ser hur de sliter. De hoppar, sjunker, kommer upp med stora leenden och försöker igen. Varje vecka. Det tycker jag är inspirerande och man blir glad av att se dem. Mina tre äldsta barn är tokiga i vatten. De kan alla simma hyfsat bra, men framförallt är de inte det minsta rädda för vatten. De har respekt för vatten, absolut, men de simmar problemfritt i mörka Järla Sjö eller hemma i poolen. Det gör mig också väldigt glad.
JÄRNVILJA / IRON WILL 