Utö Swimrun 2016 – Race Report

Det här blir min första race report så ursäkta om den blir lite lång.

Vi åkte ut till Utö den 28:e, jag, Raymond, Philip och Daniel och delade stuga. Jag var GALET nervös inför Utö och vi kollade på Utö Swimrun Sprint den 28:e och träffade Dennis som var där och jobbade tillsammans med Garmin och Addnature. Jag börjar känna mig hemma i swimrunkretsar även om jag inte gjort något Ö till Ö eller tuffare lopp vid det här laget. Alla är mycket trevliga, välkomnande och jag har inte hittills sett några tendenser till divalater eller revir-pinkande.

Dagen förflöt i tystnad för min del. Det är min reaktion när jag blir nervös och Philip frågade flera gånger om jag var ok. Vi hade en galet rolig kväll under middagen där det delades rövarhistorier från alla lopp och Philip och Daniel som känner alla i dessa kretsar kunde inte gå en meter utan att hälsa på någon gammal bekant. Kvällen i stugan var ren stand-up comedy. Så mycket skratt och helt plötsligt kändes loppet inte som något oöverkomligt. Jag var ju trots allt där av fri vilja och omgiven av vänner. Daniel for runt med linor, saxar, tändare, gels, glasögon och annat. Vi andra försökte förstå vad han höll på med men Daniel har en plan med allt och det är inte alltid man hänger med i svängarna.

Vi käkade frukost tidigt och vräkte i oss vitt bröd, jordnötssmör, våfflor och annat sockrigt. Perfekt uppladdning! Tillbaka i stugan satte stand-up showen igen. Aldrig förr har jag sett någon smörja in sig med så mycket som Philip. Det var allt ifrån det vanliga Body Glide till Voltaren och någon annat jox för att rädda knät från kylan. Själv dränkte jag hals, armhålor, skrev och fötter i Sportslick och tog lite vitaminer. Jag och Raymond slängde in våra ryggsäckar i HEAD och Addnature’s tält och gick till startfållan.

Utrustning:

• HEAD Tiger Mid glasögon
• HEAD Neopren pannband
• HEAD Swimrun Race dräkt (klippta ben och 1/4 klippta armar)
• HEAD Swimrun linne
• FusionComp3 tights
• GoGoCo kompressionsstrumpor
• Hoka One One Challenger ATR 2 skor
• Strokemaster mid paddlar
• Dolme av en vanlig simdyna
• Elastisk lina med hake på mitten.

Starten gick lugnt till. Team SportsExtreme – Philip och Daniel hade försvunnit och det visade sig senare att de hade ställt sig längst fram. Jag träffade Eva Fridman i startfållan, som hoppat in i sista sekund och tävlade tillsammans med Christina Sundal. Eva är en inspirationskälla för mig. Inte bara verkar hon klara alla lopp hon ger sig på med bravur, och de är många. Hon är alltid positiv och jag blir peppad av sådana människor. Vi stod och pratade ett tag tills starten gick. Sedan såg jag bara deras ryggar försvinna i horisonten bland alla andra.

Vi tog det rätt lugnt upp i backen, förbi Utö Värdshus. Min puls var i taket av adrenalin och backen. Det här var på allvar för mig. 35.3 km löpning och 4.5 km simning i Stockholms skärgård i slutet av maj är ingen lek. Det här är riktig swimrun.

Första löpningen förflöt rätt lugnt under 1600m ner till första simningen på 430 m. I all röra tappade jag dolmen, fumlade med paddlar och sedan var vi igång. Det var folk överallt. En klassisk laxodling. Raymond körde på och jag kände mig mycket stark på simningen.

Väl uppe på land fumlade jag vidare och vi var igång på en 1200m löpning genom vackra skärgårdsskogar över Ängsholmen. Vi kom till första energistationen och jag drack bara energidryck. Vi hade packat med oss sex st ClifBar Bloks med koffein. De innehåller runt 400 kcal och vi planerade att få i oss en tub var per timma. Dum som jag var har jag aldrig testat dem under press förut och jag fann dem allt för hårdtuggade för min del. Läxa nr 1.

Ganska snabbt kom vi fram till de lite längre löpningarna och kortare simningarna och där inser jag att min stora skräck; simningen och kallt vatten inte alls var min svaghet. Löpningen gick åt helvete. Tuff trail tycker jag mig kunna behärska men den tuffa trail löpningen som stundtals innebar en hel del klättring kom lite som en överraskning för mig. Det som var min lugna miljö. Miljön jag alltid springer i annars. Efter loppet skulle min Garmin Fenix 3 HR registrerat runt 800 höjdmeter så med viss felmarginal så skulle jag nog säga att 600 höjdmeter som arrangörerna sa lät rimligt.

Löpningen Mynäsudd – Ryssnäset var en plåga. Jag gick på halvfart och pulsen var för hög. Dålig kondis? Absolut.

Efter första cut-off hade vi några roliga simningar framför oss. Löpningen gick segt men de fina miljöerna över Storsandsudd och Laxvik fick upp motivationen. Vi skrattade mycket under resans gång och jag passade på att förhöra mig på grafikprogrammeringens hemligheter då Raymond är programmerare. ”Varför har de alltid delar i spel där man måste klämma sig igenom smala passager?” ”Jo för att dölja att spelet laddas i bakgrunden.” Så fortsatte det ett tag tills jag fick ont i magen.

Väl framme vid Laxvik och de långa löpningarna var jag inte alls på topp. Jag sprang, lufsade och gick om vartannat och det enda jag såg fram emot var nästa simning, men de gick allt för fort. Eftersom det var Raymonds första swimrun körde han i sin Xterra Triathlon dräkt och han sa flera gånger hur avis han var på min dragkedja på bröstet. Jag hjälpte honom att dra upp och ner på ryggen på de längre löpningarna. Han stoppade även ner alla Bloks i strumporna vilket var en ny variant. Jag hade ju fickor i min HEAD Swimrun Race dräkt.

Precis innan 600 m simningen Ryssugnarna – St Persholmen upptäckte jag att mina glasögon var borta. Panik. Bryta? Ha! Gå tillbaka och hämta dem? Aldrig i livet. Tugga på? Absolut. Daniel Becker har någon gång sagt att simma utan glasögon är en styrka. Det tänkte jag på då jag som en mullvad försökte hålla koll på navigering trots att Raymond drog på. Vi tyckte vi simmade om en hel del lag där och var två stolta swimrunners när vi klev upp på stranden en stund senare.

Vi hade klarat den sista cut-offen och kände ett visst lugn. Jag bälgade i mig Redbull vid St Persholmen och vi tuggade på genom en rätt trist skogsväg. Än en gång kände jag mig helt slut. När vi närmade oss Tallholmen kände jag att det snart var slut, vilket var en helt korrekt analys eftersom det snart var slut.

Vi tog oss runt på runt sex timmar och jag var mest glad att ha klarat av det. En stor björnkram till Raymond som var en fantastisk partner med sitt stora lugn, alltid ett leende och ständigt peppande.

Jag tror jag sa ”vilken jävla plåga” när jag träffade Philip med familj i kön till båten hem. En erfarenhet rikare. Nu var jag tvungen att jobba på flåset.

Vad som gick bra: Motivationen, förberedelser, dräkt, skor, strumpor och framförallt kamratskapen.

Vad som gick dåligt: Min kondis och vissa i och urstigningar då jag fumlade.

Här är en välregisserad film från loppet.

Ö till Ö Utö Swimrun 2015 var en fantastiskt rolig tävling och även om jag kan tycka att arrangemanget var lite väl fokuserat på eliten så var det kul och det kändes som att alla stöttade alla. Jag kan definitivt tänka mig att köra det nästa år igen. Det är ju trots allt säsongens första lopp och på vad Philip Robson kallar ”helig mark för swimrun” – Utö.