Rockman Swimrun 2016 – Race Report

Race report available in English right HERE.

FANTAHÅLÅ – PREIKESTOLEN – FLØRLI 444

Rockman Swimrun 2016 – Race Report är en mycket torr rubrik för ett race som är olikt alla andra. Det här är en lång rapport och jag tycker inte att en kort rapport är att göra Rockman Swimrun rättvisa, så ha tålamod och läs vidare. Det är det värt.

Om du tycker om :

• Plan löpning på asfalt eller kanske på en bana i skogen
• Lopp där varje part är exakt som du läst om innan
• Ett lopp som lever exakt upp till dina förväntningar
• Att pressa på och ta ut alla dina år av löpning under långa löpsträckor
• Simning där du simmar från A till B och så är det inte mer med det

Då anser jag att Rockman Swimrun är ett lopp för dig, då du helt klart behöver bredda dina atletiska och äventyrliga vyer. Det här är ett lopp som inget annat.

Jag börjar från första början. Jag och Dennis fick en plats i Rockman Swimrun någon gång under hösten 2015. Självklart hade jag läst om loppet och hade en aning om vad som väntade. Redan vid första gången jag läste om loppet kände jag att jag drogs till utmaningen och ville köra Rockman Swimrun. Det här skulle bli VÅRT stora lopp 2016.

Dessvärre fick Dennis stora problem med sitt knä efter en operation och vi fick ge upp vår dröm om att göra det här loppet tillsammans. Jag behövde hitta en ersättare. After att ha arrangerat Hellas Frostbite Swimrun (SE) med Philip af Robson och Daniel Becker, hade jag förmånen att få lära känna dessa två fantastiska multisportatleter. Jag frågade Daniel om han var intresserad vilket han direkt var. Med fyra Ö till Ö och ett antal andra swimruns, ultramaraton och traillopp var Daniel en perfekt ersättare.

Rockman Swimrun är totalt 36 km av mycket teknisk trail löpning över några häpnadsväckande 2 444 höjdmeter. Det är även totalt 6 km simning i fjordar och över fjällsjöar där temperaturerna varierar kraftigt. Väderförhållandena i denna del av världen kan ändras snabbt och det är snudd på omöjligt att planera för varje scenario utöver den rent fysiska utmaningen.

Den femte augusti reser vi till Stavanger och moralen är hög. Vi hade inte tränat mycket tillsammans innan loppet, men vi visste båda vad som förväntades av oss. Jag hade tränat hårt med intervaller, både backar och syrgasträning för att toppa min form innan denna utmaning. Dessvärre hade intervallerna orsakat min vänstra ankel att svullna ganska kraftigt under ett par veckor innan loppet och efter Borås Swimrun, gjorde min axel ont och kändes rätt sliten.

Vi anländer till Stavanger och går en kort rundtur i staden. Det är en fantastiskt fin stad och vi passar på att äta en mycket god hamburgarlunch innan vi beger oss till Victoria Hotell för att hämta våra race paket.

Rockman Swimruzs sponsor Tesla Motors had their car picked up outside the hotel.

När vi hämtat upp våra race paket känns det som att allvaret har kommit ifatt oss och fler och fler tävlande anländer för att plocka upp sina. Det är svenskar, norrmän, fransmän, amerikaner…. Det står helt klart att det är ett unikt lopp som fört flera nationaliteter samman och man kan känna spänningen i luften.

Daniel Becker feels the pressure after receiving the Rockman wool shirt with the printed elevation map on the back.

När vi har hämtat våra saker, får vi tillfälle att ta en pratstund med Pontus Flingdal och Simon Björnholm (Team RWSN), som genomförde Rockman Swimrun 2015. De går igenom banan med oss och vi försöker memorera så mycket vi kan. I god swimrun tradition lyssnar vi på dessa två mycket ödmjuka och erfarna atleter med flertalet mycket tuffa swimruns i bagaget.

Kl 17:30 är det dags för middag och sedan race brief 18:30. Jag har inte någon större erfarenhet av race briefs men den här är rolig, informativ och allvarlig på samma gång. Det står klart att arrangörerna har lärt sig från tidigare år och tagit till sig av de tidigare tävlandes feedback.

De går igenom alla banans utmaningar och det står klart att distanserna som tillkännagavs innan loppet inte är riktigt de vi kommer att konfronteras med under loppet, både längre, kortare och vissa inte alls. De presenterar också riskerna med nedkylning (Hypotermi), eftersom förra årets temperaturer chockade deltagarna samt de nya markeringarna (det är tre olika och det rådde stor förvirring förra året). De berättar också att det finns en stor chans att vissa delar av banan kan komma att ställas in på grund av rådande väderförhållanden. Den del som låg i omedelbar fara att ställas in var ”Dragon’s Neck” som kunde ställas in innan ELLER under loppet.

Kvällen förflyter lugnt med förberedelser. Jag och Daniel trimmar vår lina (ja vi låg på golvet och simmade i rummet), distribuerade våra energiresurser, räknade ut vad vi kommer att behöva (loppet tar nära en dag att slutföra) och såg till att allt fanns på plats. Ordning och reda.

Utrustning:

• HEAD Tiger Mid glasögon
• Camaro Titanium 0.5 luva (att bära under simmössan)
• HEAD Swimrun Race dräkt (klippta ben och 1/5 klippta armar)
• IceBreaker Merino-upp t-shirt
• HEAD Swimrun väst över merino ull t-shirt
• FusionComp3 tights
• GoGoCo kompressionsstrumpor
• Inov-8 X-Talon 190 skor
• Strokemaster mid paddlar
• Dolme av en vanlig gul barnsimdyna (modifierad), fastsatt vid linan med ett band från simglasögon (elastiskt)
• Elastisk lina med en lätt men hållbar krok på mitten mellan oss
• Garmin Fenix 3 HR
• 8 SIS Gel med Coke och Berry smak (med koffein, 400 kcal per tub)

Båtarna som ska ta oss till starten i Lysefjord, lämnar hamnen precis utanför hotellet kl 6:10 och moralen är hög. Det är mycket skratt och prat på båten och vi slår oss ner bredvid Eva Fridman och Elin Lilja (Team Powerwoman) som är två goda stridskamrater att förbereda sig inför det mentala och fysiska krig vi snart ska marschera in i.

Yours truly, Eva and Elin (Team Powerwoman) on the boat to Fantahålå – the Villain’s Cave.

Eva har tidigare på morgonen, mitt i frukostmatsalen, tejpat min vänstra axel med Kinetisk tejp och plötsligt så kände jag mig superladdad. Min axel hade spökat sedan Borås Swimrun där min simteknik med paddlar måste ha varit dålig när jag blev trött.

Kl 7:30 hoppar vi från de två båtarna och simmar mot Fantahålå där förra årets lopp började i vattnet.

I år simmar vi från båtarna för att runda en boj djupt in i Fantahålå och sedan simmar längst Sognefjords norra kust. Det är här Rockman Swimrun 2016 börjar…

Start – Fantahåla 

Jag startar swimrun appen på min Garmin och har även satt på timern att pipa var 45:e minut för att påminna oss att ta energi, från stationer eller ur våra egna depåer, bara det sker och i rätt mängd.

Daniel tar ledningen och vi simmar med lina och paddlar på så hårt vi kan för att undvika kaoset bland de andra tävlande. Vi rundar bojen och trycker på hårt i det ganska kalla vattnet (ca 13 grader). Någon simmar över mig (det är ok), en gång till (inte ok) och tredje gången jag ser samma kille i HEAD Swimrun Rough dräkt komma farande slår jag till denna arenalinstinne swimrunner över bakhuvudet med paddeln. Det blir ju så där i starten på ett swimrun innan de tävlande delat upp sig och i vanliga vattenstarter, men man måste se sig för efter sina medtävlande och simma över någon utan att reagera tre gånger är bara ett dumt nybörjarmisstag. Ledsen kompis, vem du nu var, men jag har inte dåligt samvete… Vi simmar på och efter en nära kilometer lång, mycket uppfriskande, salt, 13 gradig simning når vi uppgången efter första simningen. Det är mycket folk som ska upp ur vattnet och adrenalinet känns i luften.

Sognefjorden är Norges största fjord och är som djupast +1300m och som grundast 100m. Inte konstigt att vattnet tar tid att ”värma” upp och kylan var uppenbar men inte outhärdlig. Som lite kuriosa kan nämnas att den norska marinen jagade ubåtar i denna fjord på 80-talet. Vi såg inga ubåtar den här dagen (heller)…

Den första ”löpningen” eller klättringen rättare sagt är dragen precis bredvid ett vackert vattenfall, uppför en klippa där det regnat veckor innan så marken är lerig, hal och stigen vi klättrar uppför så smal så det är svårt att passera. Under klättringen börjar min höft göra mycket ont och vid det här tillfället överväger jag (i mitt huvud) allvarligt att avbryta. Jag får en mental örfil och en väckarklocka i mig påminner mig vad jag ställt upp i. Fan, Christofer, du vet att det skulle bli tufft och att avbryta står inte i min ordbok.

Spärtan i höften börjar försvinna då vi närmar oss den andra simningen och korta löpningar Revsvattnet 1 – 3. De här korta simningarna är välbehövliga för mig och vi simmar och springer så snabbt vi bara kan. Daniel drar på simningarna.

Revsvatnet 1-3

Vi springer tillsammans med ett norskt lag som frågar varför vi simmar och springer med lina. Det kan man fråga sig? Under den 400 m långa simningen under de här simningarna simmar de kors och tvärs över vår bana.

Daniel påpekar det för dem och de ser ut som två frågetecken när vi lämnar dem bakom oss.

Vi fortsätter löpningen från Preikestolhytta mot Preikestolen.

 

Pulpit Rock / Bratteli swim

Den fyra km långa löpningen är mestadels över stenar och uppför stentrappor som möter oss. Möter oss gör också en massa turister från hela världen som hejar på oss och tittar på oss lite konstigt när vi springer förbi i våra våtdräkter och simmössor på huvudet.

Min smärta i höften har nu lämnat höften och vandrat ner i min vänstra ankel som varit svullen i tre veckor vid det här laget. Jag snavar, ramlar och trampar snett flera gånger. Jag blöder lite längst benet men kyler ner foten i en bäck och det känns bättre. Vi tuggar på över berget och de steniga stigarna. Så småningom når vi ”Danger Zone” som är en stig som leder upp mot Preikestolen och snart når vi denna magiska plats. Min energi komet snabbt tillbaka och det är inte bara tack vare tio vingummin jag trycker in i munnen utan även känslan av att vara DÄR. Efter en kort energipaus och fotografering fortsätter vi ner samma väg som vi kom.

Två blivande Rockmen på Preikesstolen. Foto: The Rockman Swimrun crew 

Snart når vi en kort simning efter att ha krigat över klippor, sten och genom skog där vi vadat upp till knäna i lera. Det här är teknisk trail när den är som bäst (och svårast). Någonstans längst denna ettapp träffar vi ett Italienskt lag som beslutat sig för att bryta och undrar var de ska ta vägen. Jag pekar framåt och Daniel bakåt. Det är lika långt åt båda hållen vilken väg de än väljer tillbaka. Vi frågar om de är ok och de hejar på oss med ett leende och vi springer vidare.

Vi slår följe med Linda Doktár och Sofia Demnert (Team Attack of the Invisible Rubber Ducks) som tuggar taggtråd längst banan. Efter en 5km lång löpning kraftigt nedför når vi vårt första eldprov som Daniel kallar det. Den 1 600m långa fjordsimningen. Vid den här tidpunkten informeras vi också om att ”Dragon’s Neck” är inställt pga vädret och vi kommer att få vidare instruktioner när vi väl kommer dit.

Den långa, kalla 1 600m simningen motströms längst Sognefjordens norra sida från Bratteli kommer att bli ett krig. Vi laddar med energi innan vi hoppar i vattnet för att simma den näst längsta simningen under loppet.

Två frusna och trötta swimrunners efter en kall 1600m simning moströms. Daniel, även kallad Sir SwimALot var en motor i vattnet och jag är så imponerad över hans insats.

Foto:  Gunnar Eld

Innan vi hoppar i säger vi hej till Simon Börjesson, banansvarig och medarrangör för Rockman Swimrun och även swimrunlegend (han och Rasmus Regnstrand simmade över östersjön sommaren 2015 och vann även Koster Swimrun). Tillbaka till loppet. Vi trycker på så hårt vi kan men passeras av två torpeder som visar sig vara Linda och Sofia. Efter att ha passerat flera lag når vi Bakken Kai och kommer upp på land med hjälp av linor. Kylan har påverkat oss och det är skönt att få i sig vad det nu var för varmt vi fick. På bryggan står en kille med blå läppar och skakar våldsamt. Jag vet inte om Du fick fortsätta eller ens ville fortsätta, men gjorde du det kompis, hatten av.

Seaside Sprint / Sunshine Hill

”Seaside Sprint is not a joke.” sa Simon under race brief. De var helt enkelt ett misstag eftersom de fick intrycket från kartan att de tävlande faktiskt skulle kunna springa längst stranden innan man skulle ta sig uppför backarna.

Denna 2000 m ”sprint” tar oss ungefär 35 minuters att ta sig igenom och här får jag en plötslig energikick. Kanske har mina år med mina föräldrar i skärgården tjänat mig väl. Inte vet jag, men jag trycker på och hoppar mellan sten till sten mot Sognesand och nästa energistation. Vår motivation och stridsglädje är hög, trots mina fortsatta smärtor i vänster ankel som nu svullnat upp rejält. Det är inte ett alternativ att sakta ner och Daniel får en energikick från mig och vi trycker på hårdare. Min Garmin piper var 45:e minut och vi proppar i oss ClifBar Bloks och SIS gels med koffein.

Vi når Sognesand och det är dags att ta oss an den längsta löpningen under Rockman Swimrun, som vi visste även den skulle gå uppför (precis som alla andra löpningar under det här loppet), men på asfalt. Vi testar att dra med lina, men vi är utmattade så vi rör oss framåt i power-walk tempo uppför och springer där det är platt eller nedför. Vi ser ett lag framför oss och vi försöker minska avståndet mellan oss.

Efter en energistation där vi bokstavligen trycker i oss våfflor med massvis av sylt, är det dags för en kraftig sluttning genom sten och klippor. Killen framför oss halkar baklänges och Daniel ser på när han missar en skarp klippa med några cm. Han ställer sig upp inte ont anande och springer vidare. Jag måste kolla var jag sätter fötterna vilket gör att jag spänner mig så smärtan sprider sig från ankeln upp i vänster ben.

Kåsaklubben/Fjord Crossing

Sognefjorden är kall, bred, har kraftiga strömmar och är mycket djup. Vattnet är mörkt och vinden har börjat blåsa hårdare från öst. Vi har fått instruktioner i race manualen att vi ska hålla till höger om den vita byggnaden på andra sidan och Daniel aka Sir SwimALot tar än en gång ledningen. Mitt tunga ansvar är att dra en HEAD Swimmers Saftey boj efter oss, vilket man måste på denna simning.

Vi simmar precis som på de andra simningarna med lina och Daniel drar på som en Chris Craft’s V8 genom vattnet, fast beslutna att ta några platser under den här långa simningen.

Den vita byggnaden vid Flørli tycks röra sig bort ifrån oss och ibland under den här simningen undrar jag om all kraft och energi verkligen tar oss någonstans alls. Jag ser oss passera några lag och min motivation kommer tillbaka snabbt och efter ungefär 50 minuter når vi stegen och hejas på av den fantastiska gruppen funktionärer. Flørli är inte bara början på en av de tuffaste distanserna under loppet men är också målområde och plötsligt ser jag mig själv stå vid mållinjen och vi kämpar på. Vi har även med god marginal klarat cut-off.

På väg mot den ökända Flørlitrappan passerar vi Daniel Hansson och Lelle Moberg (Team Swedish Armed Forces) som gått i mål och har t o m fräschat upp sig. Vad vi inte visste är att de inte bara vunnit, utan även slagit banrekordet.

Flørlitrappan / Ternevatnet

För dig som inte vet det så är det här den längsta trätrappan i världen. Med sina nära 4444 trappsteg, efter timmar av löpning, simning och klättring, så är den här trappan en utmaning.

Vi börjar gå upp för trappan och jag känner direkt hur smärtan i min svullna fot blir värre än tidigare. Jag vet inte om det är efter den kalla simningen, timmarna vi spenderat att ta oss så här långt eller en kombination som allt som orsakar det men fan vad ont det gör. Vi

Vi tar oss an trappan steg för steg och Daniel är full av energi, vilket är till stor hjälp för mig då det blixtrar framför ögonen av smärta. Desperat klämmer jag i mig en tub SIS gel för att få tillbaka motivationen. Vi ser inget slut på trappan (trots små skyltar där det står 500, 1000 osv) och ibland känns det som en omöjlig utmaning. Vi stannar några gånger och pratar med ett Amerikanskt/Brittiskt lag som tar det väldigt lugnt på vägen upp. Trevligt att träffas killar!

 

Efter ungefär en timma börjar vi se slutet på trappan och vi har nått toppen på berget. Trappstegen ändras från de smala trappstegen till en trägång som hjälper oss och få upp farten och ner smärtan.

När vi nått över toppen på berget, väntar oss en iskall, kort simning över en sjö. Inte ett träd, buske eller annan växtlighet på toppen och endast övergivna betongbyggnader finns runt oss. Och berg… Och mera berg… Vi registrerar vårt nummer med funktionärerna som tar numren från våra race bibbar och skickar vidare via SMS till markpersonalen, innan vi hoppar i. Det är KALLT och vi simmar på som aldrig för. Några minuter senare når vi stranden på andra sidan och en glad Rockman-funktionär ger mig en av de godaste kopparna (eller kåsorna rättare sagt) jag druckit i mitt liv.

Vi trycker på längst berget och längst en sjökant. Vinden blåser iskallt och vi tar på oss våra mössor för att hålla huvudet varmt och vi fortsätter framåt och uppför igen. Efter ytterligare en klättring och nedstigning på någon kilometer når vi en energistation där funktionärerna har klätt upp sig som änglar och vi möts med massor av glädje och värme. Daniel, som envist har pratat på någon sorts ”Svorska” hela vägen, fortsätter att ge beröm åt alla vi träffar och när vi lämnar detta underbara gäng vet är vi inte säkra på om vi har sex eller tio kilometer kvar till mål. Det vi vet dock är att vi har (eftersom Dragon’s Neck ställdes in) gjort den sista simningen och det är dags att ta sig över den där mållinjen.

Rocky Drop – Finish line

Vi springer lite uppför i vanlig Rockman-ordning men vägen planar snabbt ut och man kan få upp farten lite. Vi ser Dragon’s Neck på vår vänstra sida över Stora Flørvatnet vilket vi skulle korsat om inte den sträckan blivit inställd. Vid den här tidpunkten är jag faktiskt rätt glad att vi slapp göra det, även om det som de flesta andra platser i Rockman Swimrun är platser man aldrig skulle fått sett annars.

Vi springer längst grusvägen med det karga bergslandskapet och Trappekosknuten på vår högra sida. Daniel som varit roadie i flera år och pratar om sina galna upplevelser med en massa olika band och att lyssna på honom tar fokus från min svullna, smärtsamma ankel. Det hjälpte oerhört mycket och det är precis så här ett swimrunlag ska fungera.

Vi springer på och precis när vi kommit upp i något sorts löptempo tar banan en vänstersväng över en myr. Lera och stenar… Vid den här tidpunkten gör min fot så ont att bara tanken på att trampa snett, får mitt ben att stelna från foten till låret. Jag gör mitt bästa men känner att jag gör mitt för laget, eftersom Daniel verkar helt opåverkad och pressar på framåt / nedåt.

Vi når Flørlistolen och det är verkligen här som ”Rocky Drop” börjar. BRANT nedför längs en smal, stenig stig som leder oss ner från berget. Varje steg är smärtsamt och jag försöker springa så fort jag kan. Varje snedsteg får min puls att nå max. Jag är livrädd att ramla så nära mål och jag måste ta det lite lugnt. Min energi är hög och mina ben är jättestarkt men jag är rädd att foten inte klarar ett snedsteg till så jag tar det försiktigt.

”Rocky Drop”, sista löpningen under Rockman Swimrun. Över 800m fallmeter över 6000m sträcka tar hårt på benen. Foto: Matti Rapila Andersson

Sakta ser vi hustaken vid Flørli komma närmare och vi har nått slutet. Vägen blir brantare och brantare längst en serpentinväg mot mål. Vi är nära, springer genom en dårhage, över någons tomat och in på en grusväg. Vi hör de tävlande som gått i mål heja på oss och Ducks of Hazard korsar mållinjen till Rockman Ragnarøk 2016.

När vi går i mål är det första laget vi möter Eva och Elin från Team Powerwoman, som hejar på oss då vi går i mål (Eva filmade oss). Vi får vårt bälte och vi är officiellt Rockmen. Vilken JÄVLA KÄNSLA!! 11 timmar och 25 minuter blir vår sluttid och vi kan ta av oss vår krigsmundering; våtdräkten, duscha och ta på oss civiliserade kläder.

Två mycket glada Rockman Swimrun finishers. Vilket lopp och vilken känsla att ha genomfört det här. Foto: En tysk snubbe med min iPhone 6S Plus… Tack kompis!

Vi åt lite mat, drack ett par Rockman öl och tittade på prisutdelningen, vilken i bästa swimrun tradition avbröts för att heja på de sista lagen som gick i mål. De, precis som alla andra, mottogs med hejarop och applåder. Hela målområdet och hela loppet andades en stark familjekänsla. Precis som det ska vara.

Personligen har jag väntat på det här ögonblicket sedan jag första gången läste om Rockman Swimrun och jag kunde inte vara gladare. Självklart kunde vår tid varit bättre och när jag skriver detta har min vänsterankel svullnat till sin dubbla storlek och hade det inte varit för den skulle vi absolut kunnat hålla en mycket högre fart. Vi kan alla ha ursäkter för allt men där har ni min. Vi hade kunnat kommit i mål en timma tidigare om det inte vore för foten, men jag är fortfarande nöjd, glad och sugen på mer.

Slutligen…

Daniel har varit den bästa partner man kan önska sig under Rockman Swimrun. För er som inte känner Daniel är han en lugn (förutom när han druckit kaffe) och mycket erfaren uthållighetsatlet med flerårig erfarenhet av swimrun och trailopp. Han är en exceptionellt stark simmare och under ett swimrunlopp har han en plan för allt. Jag kallar honom swimruns egen Sickan Jönsson. T ex planen med ett ständigt energiintag (oftast så trycker man i sig energi när man börjar bli trött och då är det för sent), coaching och pepp när varje steg gör att det blixtrar för ögonen och han säger till mig att springa diagonalt… allt. Jag hade inte kunnat slutföra Rockman Swimrun 2016 om det inte vore för Daniel och jag är så tacksam att vi fick uppleva det här tillsammans.

Vad som gick rätt:

• Partner (se ovan)
• Inget experimenterande… 45 minuters energiintag.
• Förberedelser
• Utrustning

Vad som gick fel: 

• Jag pushade mig själv för hårt med intervaller och hyperoxiträning innan loppet vilket orsakade överansträngningen i vänster ankel.

Båtresan tillbaka till Stavanger var fylld av kul eftersnack med andra tävlande. Vi lämnade våra saker och gick (haltade) ut i Stavangers partykvarter för att ta äta en sista hamburgare på Døgnvill Burger, samma ställe som vi åt lunch på dagen innan loppet. Vi slog följe med Eva och Elin, hade en trevlig middag och sa tack och adjö för denna gång i hotellets lobby. Vilken dag och vilken oförglömlig upplevelse!

Rosman Swimrun är ett lopp upplagt för den äventyrlige atleten. Det är mycket krävande,  och jag skulle inte rekommendera det för dig som förväntar dig att kunna sträcka ut och få nytta av dina många timmar längst asfalts- eller grusvägar. Det är också ett oförlåtligt lopp från första början där du får pressa dina mentala och fysiska gränser längre än de flesta lopp. Det finns inget swimrun lopp jag vet om som kan jämföras med detta. Borås Swimrun banan har ett liknande upplägg men det är nog så nära man kan komma om du frågar mig. Rockman Swimrun måste upplevas och det är svårt att beskriva med ord vad vi upplevde den 6:e augusti 2016.

De fantastiska Rockman Swimrun arrangörerna och funktionärerna vinkar av oss trötta swimrunners när vi lämnar Flørli för den här gången.

Det här är också ett väldigt personligt lopp där Simon, Anders, Oskar och Kristian verkligen lagt hjärta och själ i loppet. Man kan känna att de vill att alla som anmäler sig till den här upplevelsen ska uppleva vad de upplevt och se platser som vi troligtvis aldrig skulle åka till bara för att se annars. Om jag får chansen att delta i Rockman Swimrun 2017 tar jag den direkt.

Rockman Legend #188 over and out!

Några fler bilder jag tog efter loppet.

Video:

Team Swimshop har satt ihop en fantastisk video.

Länkar:

Rockman Swimrun

Rockman Swimrun på Facebook

Eva Fridmans race rapport (in Swedish)

Sofia Demnerts race rapport (in Swedish)

Bilder från loppet tagna av Jonas Demnert