Järnvilja och Streak Running

Text in English right HERE.

Jag har under åren som spelfabrikör rest mycket. Som lite kuriosa kan då nämnas att jag flugit om jag bara räknar SAS-resor över 300 ggr, över 1400 timmar i luften, nära 30ggr runt jorden sedan 2003.

Galenskap kan tyckas och även om vi har haft det fantastiskt roligt under våra resor. Så även om vi bott på några fantastiska hotell och gjort affärer för miljarder under åren så har resorna kommit med ett högt pris för min familj och min hälsa.

Nu har jag inte tränat så mycket som jag gör förrän de senaste fyra, fem åren men att resa i min bransch innebär ofta många sena kvällar och stressiga dagar.

Nu på senare år så åker jag sällan hemifrån utan mina Hoka One One i väskan och några uppsättningar träningskläder. Under mina resor till vår studio i New York så springer jag ofta längst East River eller Hudson River, ner till Battery Park och tillbaka. Det brukar bli runt 10-12km och är fantastiska morgonturer.

Jag har haft förmånen att få träffa många intressanta personligheter under åren och en person som fascinerat mig är en gentleman vid namn Joel Benton. Flera personligheter i min bransch är vandrande click-baits, dvs man vill sticka ut och man har ofta ett enormt bekräftelsebehov. Jag med mina tatueringar och galenskaper jag skyltar med ständigt, är inte annorlunda. Första gången jag träffade Joel noterade han min Garmin Fenix 3:a och frågade om jag fanns på Garmin Connect. Han berättade om sin egen löpning och vid det här tillfället tänkte jag att han bara var som alla andra och dömde boken efter omslaget.

Joel är agent i spelbranschen vars jobb är att representera spelutvecklare inför potentiella förläggare och tar hand om deras intressen. Det är ett ganska hårt jobb som innebär mycket resande, mycket tid i telefon och framför datorn och en massa representation. Träningen får ofta komma i andra hand och av egen erfarenhet vet jag hur jobbet kan slita på hälsan. Och? Tänker ni nu, men nu kommer det häftiga.

Joel har sedan fem och ett halvt år tillbaka sprungit varje dag. Varje dag! Det finns tre personer i Storbritannien som sprungit längre än han. Galenskap – absolut. Fascinerande och inspirerande – helt klart. Jag gillar människor med stark självdisciplin och att springa varje dag, 365 dagar om året kräver en hel del av den varan.

Jag frågade Joel om jag fick skriva om honom här på Järnvilja och intervjuade honom. Hur kommer man på något så galet att bli en ”streak runner”? Hur finner man motivation att springa varje dag och hur f-n gör man? Går man inte sönder?
Om man någonsin tror man är ensam om något här i världen har man sällan rätt. Det finns alltid någon som gått igenom vad du har. I fallet med Streak Runners så finns det givetvis en International Streak Running Association och de har givetvis en Facebook grupp som drivs av några riktiga entusiaster.

Har du inte passerat fem år rankas du som ”Nybörjare” och när du passerat fem år blir du ”Expert”, så det är ett stort ingångssteg.

Ron Hill är en stor profil inom Streak Running och har sprungit varje dag sedan 1970 och har sprungit över en mil i snitt varje dag sedan dess. Ron är 78 år gammal och fortsätter springa varje dag.
Han genomgick en operation för några år sedan och jag läste i en intervju i Runner’s World att han var besviken att han ”bara” lyckades ta sig 1.6 km (1 mile) med käppar inte kryckor, var han noga med att påtala.

Tillbaka till Joel Benton och vi börjar från början. Joel har precis som jag och många med oss, sprungit och tränat av och till under delar av sitt liv. Under 90-talet så gjorde han en 48 timmars bergslopp över 72 km, några halvmaraton och några triathlontävlingar, men allt var sporadiskt. Större delen av 2010 präglades av försök att komma igång med löpningen men formen var så dålig att Joel letade fler ursäkter att inte springa än att springa. Strax innan sin 40 års dag 2011 vägde Joel över 100kg och kände att det var dags att ta tag i sitt liv och komma i form. Det var där hans streak började.

Den 1 januari 2011 var den längsta streak Joel klarat av, åtta dagar. När jag först hörde talas om hans bravader så tänkte jag att det är bara sensationssökande och när jag ställer frågan varför, svarar han helt enkelt att ”Jag vill inte förlora min highscore (jag jobbar ju trots allt med spel)”. Inte helt olik mig själv så är Joel en allt-eller-inget-person. Gör vi något så måste vi göra det till max. Joels highscore är det enkla svaret, men det är mer komplicerat än så. Nu har han kommit till en nivå där han är övertygad att om han hoppar över en dag, så kommer han sluta springa för alltid och det tänker han inte låta hända.

Efter några misslyckade försök började Joel om. Han valde att springa runt 5 km eftersom han tänkte att han skulle vara klar på 30 minuter men att det är ändå en utmaning som inte är för enkel. Det gjorde det lättare för honom att sluta hitta ursäkter att inte springa och gillade utmaningen med att höja sin highscore. Frågan OM han skulle springa ändrades till NÄR. Han var bosatt i ett kuperat område utanför Guildford och tyckte om att springa trail. Som oss många andra så hade även Joel ångest när han skulle ge sig ut på sina pass, men när endorfinerna kickat in då han tog i dörrhandtaget efter en avslutad runda, en enorm känsla av tillfredsställelse.

Jobbet som spelagent är krävande och många dagar spenderar han på resande fot. Under en resa till Toronto hade Joel lyckats springa varje morgon. Han var helt övertygad att hans streak skulle sluta dagen då han skulle resa hem, men tack vare sömnlöshet och högljudda grannar masade han sig ner till gymet och sprang 5 km på löpbandet. Det ögonblicket blev något av en väckarklocka för Joel och han tänkte att, om han kan tvinga sig upp klockan tre på morgonen för att springa, så måste det vara möjligt att springa varje dag i ett år. Och där började det. Efter en snabb sökning på Google fick Joel reda på att det fanns likatänkande och att resan han gett sig av på kallades för Streak Running.

Som många andra, inklusive jag själv, gick han igenom en tuff skilsmässa och löpningen blev ett mycket bra sätt att rensa huvudet från alla negativa tankar och bli mer samlad.

På den vägen var det. Joel springer idag, i skrivande stund för 2061:e dagen i rad, minst tre miles (ca 5 km) varje dag, ibland längre. Han har kommit över tröskeln där det känns jobbigt och är tydlig med att han inte behöver bevisa något för någon. Joel är ett levande bevis på hur streak running har hjälpt honom finna lycka. Han väger mindre, sover bättre och ser friskare ut, men han återhämtar sig också bättre efter skador och har som minst sprungit 1 mile (vilket är minimum enligt Streak Running Association) då han skadade hälsenan under Toronto 10K. Som oss många andra springer Joel i Hoka One One vilka har hållit hans ben och knän relativt fria från skador. Tävlingar är något han avskyr. Varje lopp har pressat honom för hårt vilket lett till skador och att följande dagars löpning blivit haltandes. Däremot tycker han om lopp som Tough Mudder (britternas motsvarighet till våra Toughest och Tough Viking), vilket gjorde mig lite förvånad eftersom jag inte sett fler folk skada sig under något lopp som jag såg under de jag har gjort.

Löpningen varje dag och resorna i jobbet har tagit Joel från skogsstigarna utanför Guildford till öknen runt Red Rock Casino, Nevada. Från -22 grader i Umeå till löpning med pannlampa i Ontario i bister kyla. Löpningen har också inneburit nya vänner och under spelbranschens alla resor är Joel aktiv arrangör av Games Industry Casual Runners.

Jag fascineras och inspireras av människor som har järnvilja och gör det man tror på till 100%. Många kallar oss överdrivna, extrema och lite tokiga. Jag ser det mer som att vi är sundare än de flesta. Så många människor går igenom livet och känner att man skulle gjort si eller skulle gjort så. ”Tänk om jag bara…” Livet är för kort att inte göra det man vill och följa sitt hjärta, oavsett om det innebär att springa varje dag eller samla på Jordans.

Den dagen jag ligger på min dödsbädd vill jag känna att jag levt mitt liv fullt ut och inget kan stoppa mig från att göra det.