På fem år av hyfsat disciplinerad löpning och på senare åren simning har jag varit helt skadefri. Fyra relativt hårda lopp (Utö, Borås, Rockman och Ö till Ö Final 15 Swimrun) och intensiv träning där emellan chockade 43-åriga kropp och mitt helt uteblivna förflutna som idrottsman spelade mig ett spratt.
Nu har jag varit helt stillasittande sedan september och vilat upp min skadade högerfotled och vänster axel, så nu får det vara nog. Nu ska jag komma tillbaka i formen jag hade i somras.
Målen är satta inför nästa år och nu satsar jag hårdare, högre och bättre. #ChristoferComeback2017 är igång och även om uppstarten inte inkluderar hårda intervall pass eller 30 km traillöpning än, så kommer jag dit så småningom. Jag ska göra min årliga halvmara på nyårsafton om jag så ska krypa runt. Inget kan stoppa mig nu.
Jag har reflekterat mycket över året som gått och jag är väldigt nöjd med mina prestationer. Jag har självklart inte slagit några världsrekord eller tagit några pallplatser men det har inte varit min ambition. Jag tävlar enbart mot mig själv och att hela tiden gå över mina egna förväntningar.
Som barn har jag aldrig idrottat eller varit intresserad av idrott. Min pappa har sprungit mycket och på senare år cyklat mer än de flesta 70-åringar och varit en stor inspirationskälla. Vi är väldigt lika på det sättet. Vi ger oss inte. Både han och jag jobbar mycket och tycker om att jobba. Vi är båda hamstrar; Han med sina kostymer och slipsar och jag med mina sneakers. Detsamma gäller idrottandet. När vi väl ger oss in på något så gör vi det helhjärtat och de runt oss kallar oss galna, extrema och säger att det ”bara är en fas”. Så kanske det är men faserna har blivit längre med åren och vi överträffar hela tiden oss själva.
Så, nu är det fanemig dags att komma tillbaka i form igen men det kommer att ske i min takt och på mina villkor. Nu kör vi!
JÄRNVILJA / IRON WILL 