2017 -Relentless forward motion

Jag börjar det här blogginlägget med den här fräcka videon jag gjorde under mitt sista löppass 2016. Och for the record; Jag tar mig inte på så stort allvar. Det vet ni som känner mig. Det var mest för att testa GoPro appen Quik.

När vi fått det ur vägen så kan jag börja summera 2016.

För exakt ett år sedan var jag i ruskigt bra form, bortsett från bakfyllan efter nyårsafton så klart. Dagen innan hade jag sprungit 30 km runt Nackareservatet, blivit jagad av en Bullterrier, skällt (heh!) ut ägaren och hjälpt en äldre dam som gått vilse.

I januari började allvaret med fem inplanerade swimruns under året; Utö, Borås, Rockman, Ångaloppet Sprint och Ö till Ö Final 15. Även om uthålligheten fanns där så fanns det inte fart i kroppen, varken under simning eller löpning så jag tog ett rejält krafttag om de båda.

Jag såg till att få till minst tre kvalitétspass simning i veckan. Oftast så tränade jag med min simcoach Ulf Hausmann.  Vi fokuserade mycket på att få upp farten med snabba serier och olika teknikövningar.

Löpningen gick på räls under hela våren och utöver långpassen på lediga dagar, så varvade jag med mina vanliga rundor i Nackareservatet. Alltid traillöpning och så lite asfaltslöpning som möjligt. Det är där jag trivs bäst och får mitt ”runners high”.

Philip och Daniel lurade ut mig till Bosön där vi körde intervallpass under våren och hur tråkiga och jobbiga de än må vara så talade resultatet för sig självt. Jag fick avsevärt upp mitt VO2Max och det kommer så klart inte för någon erfaren löpare som en överraskning, men när man börjar träna intervaller regelbundet istället för som jag gjort tidigare, rätt sporadiskt, så

märker man resultatet snabbt.

 

Jag tog ett, för mig, mycket stort beslut att ställa in alla resor från mars och tills säsongen var över. Resor är roliga, men tar för mycket på energin och påverkar träningen negativt. Visst går det att få till löprundor längst Hudson River eller East River, men jag får mindre ut av de rundorna än mina vanliga rundor i skogen runt Nacka. Så resorna fick stå tillbaka för träningen och likaså olika branschevents så som Game Developer’s Conference och E3. Jag fick frekventa rapporter från mina kollegor som besökte dem och det kändes inte som jag missade så mycket förutom det rent sociala.

Så sent som den 8 maj gjorde jag mitt första utomhuspass på helig mark för swimrun, i Hellasgården. Det var rätt uppfriskande men med Utö Swimrun (med Raymond Barkhouse, CAN) tre veckor runt hörnet så var det välbehövligt.

Dessvärre fick jag och Raymond bara ETT tillfälle att träna ihop innan Utö Swimrun vilket sedan visade sig på resultatet. Vi tog oss runt. Så kan man väl säga. Mer om detta i min Race Report.

Med mitt tredje swimrun avslutat och en ytterligare erfarenhet rikare satsade jag vidare mot Borås Swimrun (med Ulf Hausmann) i slutet av juli. Vi båda visste att det skulle bli ett rätt tufft lopp, men vi har tränat mycket ihop och känner varandra väl, plus att Ulf med sin enorma erfarenhet är den bästa av partners.

Borås Swimrun var ruskigt kul och ruskigt jobbigt. En fullständig Race Report finns att läsa här. Det gick helt ok för oss och jag anmälde mig och Philip Robson till 2017 års lopp, vilket ska bli fantastiskt roligt.

Här någonstans började jag syrgasträna (eller Hyperoxiträna som det egentligen heter) och även om det gav ruskigt bra resultat så slet det hårt på kroppen. Något jag fick erfara under Rockman Swimrun i början av augusti (tillsammans med Daniel Becker). Rockman var ett lopp som jag inte bara kastat mig in i utan något som jag tränade för nästan ett år innan. Jag visste absolut vad det var och såg med skräckblandad förtjusning fram emot det.

I augusti var det dags och jag och Daniel flög till Stavanger för att ta in på hotell Victoria. Dagen efter vaknade jag upp, inte med fjärilar i magen, utan mer med Skrattmåsar som flaxade runt och runt. Jag hade haft lite problem med en axel, något som Eva Friedman snabbt löste med kinetisk tejp under frukosten.

Starten var oförglömlig, liksom hela loppet. Under de flesta lopp, som vanligtvis startar med en löpsträcka, så har man lite tid att få lite race-ångest och faktiskt fundera på om det kanske vore bäst att DNF’a och lägga av. Den ger sig ju alltid och man får den där race kicken istället, men under Rockman Swimrun så fick man liksom inte chans att få den ångesten. Starten gick från båtar och loppet började med 900m simning i friskt vatten.

Rockman Swimrun är inte som andra lopp. Det är mycket klättring och nedstigningar som

tar hårt på benen och krafterna. Det är ett oerhört roligt lopp och även om jag drogs med lite skador under loppet så tänker jag göra det igen i år. Läs min race report här.

 

I år satsar vi på att komma in runt tio timmar, helst under. Det kommer att kräva enorm träningsdisciplin från min sida. Daniel och jag har ju gjort det där nu så vi vet vad vi har att vänta oss. I år ligger loppet i mitten av juli, vilket innebär mycket kallare vatten och eventuellt lite snö på toppen av berget. Det ska bli oerhört spännande. Däremot kommer jag att planera min träning mycket bättre och inte köra stenhårda hyperoxiträningspass en vecka innan loppet.

Efter Rockman slet jag med en skadad fot och var en frekvent besökare hos Naprapatlandslaget på Söder. Säsongen var inte över än även om jag fick ställa in Ångaloppet Sprint som jag gett i födelsedagspresent till min vän och kollega Magnus Nedfors.

Istället så satsade jag mot Ö till Ö Final 15 (länk till race report) där jag tävlade tillsammans med min gode vän Philip Robson, som är killen som fungerat som min gympalärare under 1 1/2 års tid. Utan den här killens pepp, förmaningar och strikta orders skulle jag inte varit i den form jag var förra året.

Ö till Ö Final 15 börjar med en kort löpning, en längre simning på 900m och sedan 7 km löpning… på asfalt mestadels. Inte min kopp med té. Jag förstår att den här sträckan är ett rejält mind-fuck under Ö till Ö, då den sträcker sig över Ornö motsvarande ett halvmaraton. Efter att ha sprungit den sista biten av den här sträckan så har jag stor respekt för er som gjort det. Det hade jag förvisso innan också, men när man varit där så blir det en annan grej.

Sista hälften av loppet var fantastiskt fin, även om jag haltade merparten av den. Korta löpningar varvades med roliga, stökiga simningar och det var ruskigt kul. Däremot så tror jag inte att jag vill göra det loppet igen, utan, skulle jag på något magiskt sätt lyckas få en plats i Ö till Ö, så tar jag den.

I december så stod jag på andra sidan startlinjen som medarrangör (tillsammans med Philip och Daniel) till Hellas Frostbite Swimrun. För andra året i rad arrangerade vi detta

välgörenhetslopp och världens första vinter swimrun i Hellasgården utanför Stockholm. Sträckan i år blev 15 km löpning och simningen runt 100 m. ca 17 000,- donerade vi till Barncancerfonden genom Team Rynkeby och vi är mycket nöjda med uppslutningen. 50 deltagare stod på startlinjen i år och vi satsar på fler nästa år, med tightare arrangemang.

Så, nu efter tre månaders rehab och fokus på simning, men med väldigt mycket resande i jobbet så är det nu obeveklig framåtrörelse som gäller. Det ska bli mitt motto för i år. Jag har viljan och jag har möjligheterna att göra bättre ifrån mig så nu säger jag till mig själv att NU KÖR VI.

Jag har ungefär samma race kalender som förra året. Utö Swimrun i maj med min granne Rasmus Brenter, Borås Swimrun i juni med Philip Robson och Rockman Swimrun i juli med Daniel Becker. Blir det något efter det så tar vi det som det kommer.

Tack alla för ett stenhårt och kul 2016!