Ö till Ö Utö Swimrun Race Report – #Humlan

In English HERE.

”Jag är så stolt över dig, men… du är ju en humla. Vetenskapen säger att en humla inte borde kunna flyga.” Det sa Paulina till mig i fredags kväll innan jag åkte iväg till Utö på lördag morgon. För er alla som inte känner Paulina så är det här sagt med en enorm portion kärlek och stöd.

Så kanske det är? Vetenskapen säger ju att humlan egentligen inte ska kunna flyga eftersom dess aerodynamiska egenskaper är för dåliga. Det vet givetvis inte humlan eftersom den flyger ändå med sina ca 200 vingslag i sekunden och bevisligen så flyger den eftersom vi ser humlor varje dag på sommarhalvåret. Slutsatsen av detta är: Tro mer på vad du ser än vad du hör.

Det här är det första inlägget på ganska lång tid och jag har väl egentligen funderat mig igenom hösten och vintern. Det har spökat mycket i huvudet efter skadorna i höstas och jag tror den enda som inte trodde på mig var jag själv.

För att summera hösten och vintern: Faaaaaaaaaaaaan.

Så, mina förberedelser inför swimrunsäsongen 2017 har bestått av nötande löpning i gamla vanliga spår (tråkigt och ensamt) och de senaste månaderna intervaller, tröskelpass och backintervaller (kul och i sällskap med goda vänner). Det både ger och tar.

 

Jag och Philip Robson for ut till Utö på morgonen den 27 maj. Daniel hade lite familjebestyr så han åkte ut med den chartrade båten. Vi fikade, kollade på Ö till Ö Utö Swimrun Sprint, där min vän Theo Zetterström (Ångaloppet) deltog med sin syster.

Värmen var påtaglig i luften och vi led lite med de deltagande som formligen dröp av svett på löpningarna. Det var som alltid i swimrun-sammanhang en skön stämning i luften och alla kändes oerhört glada att ”den riktiga” säsongen (Ö till Ö Hvar Swimrun var ju trots allt först) kunde börja.

 

Resten av eftermiddagen och kvällen fördrevs med att fika, prata med bekanta och äta en stadig middag med Philip, min vän Dennis från HEAD och swimrun-legenden Mats Andersson. Under middagen sprang jag på Michael Lemmel och sålde in konsulttjänster, dvs Philip som skulle ha en lugn dag och heja på oss ute i spåret, som nu helt plötsligt blev en del av funktionärerna. Hans uppdrag var att springa efter de sista lagen och se till att ingen ramlade ihop och glömdes bort i någon buske. Vi gjorde snabbt en huvudräkning att det skulle bli runt 30-35km löpning för hans del under morgondagen. Sorry chefen, men är man säljare så är man. Nja.. det var faktiskt så att det var Michael som på sitt övertygande lugna vis sålde in jobbet till Philip. Jag berättade om Paulinas jämförelse med Humlan och fick genast smeknamnet Humlan för resten av kvällen.

Innan sovdags var det dags att sopa gatan med Philip i några rundor Mario Kart 8 Deluxe på min Nintendo Switch. Jag åker ingenstans utan den… Till hans försvar så var det första gången han spelade och jag fick stryk flera rundor så han har talang.

Morgonen därpå klev vi upp, åt frukost, mötte upp med Daniel, lyssnade på racebrief och sedan gjorde vi oss i ordning.

Utrustning:

• HEAD Aero swimrundräkt, klippt 1/4 av ärmen
• HEAD swimrun väst
• Fusion comp 3 korta tights
• Colting Wetsuits calfguards
• GoCoCo kompressionsstrumpor
• Salomon S-Lab Speed trailskor
• StrokeMaster Mid paddlar
• HEAD dolmar (hoplimmade)
• HEAD Tiger Mid glasögon
• Camaro huva
• 4 SIS Gels med koffein/elektrolyter och 4 st CLIF Bloks med koffein
• En massa Sportslick över hela kroppen.
• En av Garmin lånad Garmin Fenix 3 HR då jag glömde min hemma på diskbänken (Stort tack till Ida på Garmin för lånet)

Jag kände mig i helt ok form och var både motiverad och glad när vi ställde oss i startfållan. Hälsade på gamla och nya bekanta och stämningen var på topp.

Starten gick och vi sprang i lagom takt med de ca 270 andra lagen upp för backen mot Utö Värdshus. Vi startade timern på klockan på 30 minuter för frekvent energiintag. I år hade arrangörerna dragit om banan en smula, så istället för den traditionella högersvängen vid Utö Värdshus så tog vi till vänster vid värdshuset och gjorde en loop runt området och ner längst vägen mot första simningen. Jag hade under natten tänkt mycket på den första simningen, då man inte får använda lina under första löpningen och simningen vilket jag har full förståelse för så klart. Jag hoppade i och försökte hänga på Daniel ”Sir SwimALot” Becker så mycket jag kunde men avståndet mellan oss ökade. I myllret av simmare så kände jag mig som Lille Ensam på Havet och även om jag hade full koll på Daniels gula paddlar och som inte var så långt före mig, så var det rörigt i huvudet för mig. Luften gick ur och när jag kom upp på land så kändes inget roligt. Jag hade inte den där känslan att vilja fortsätta utan hela kroppen bara skrek; ”Vad håller du på med?! Sluta!”

Vi tuggade på över de fantastiska skogsstigarna längst Ängsholmen. Miljön var helt underbar men jag grävde mig djupare och djupare ner i ett negativt dike. Andra simningen kändes bättre men jag sjönk snabbt tillbaka ner i mitt negativa dike igen och traillöpningen över Ålö, som jag vanligtvis tycker är så rolig, blev bara en plåga. Daniel pushade på och blev mer och mer frustrerad över mitt gnäll och även om han är världens ödmjukaste kille, så påtalade han barskt att vi var farligt nära att missa cut-off vid Båtshaket. Missa en cut-off? Just då så kändes det faktiskt inte så farligt om det skulle hända, för min egen del, men för lagets skull så var det en katastrof. Vi klarade cut-off med ett par minuters marginal och för en kort sekund så hade jag hoppet uppe.

Simningen mellan Båtshaket på 430 m var rätt ok och jag började få upp humöret lite. Nu hade vi ändå kämpat i tre timmar och jag gnällt i tre timmar. Stackars Daniel…

Den nära 4 km löpning som går mellan Laxvik och Kobryggan kändes faktiskt helt ok. I början av löpningen sprang vi på Philip som inte alls ville träffa oss med tanke på att han skulle se efter de sista lagen.

Jag var djupt nere i något sorts gnällhål fortfarande och kunde knappt dra på munnen över alla skämt om fransmän och allt möjligt annat som jag annars skulle tycka var kul. Hur som helst, så under löpningen började Daniel köra 5 min löpning och en minut gång så löpningen passerade faktiskt smärtfritt och jag fick upp humöret. Hjärnspökena om att lägga av började försvinna och jag började istället fokusera på målgången och att inte göra Daniel besviken, att inte göra Paulina, mina föräldrar, hennes föräldrar, mina vänner och andra besvikna. Jag hade dessutom stuckit ut hakan rätt långt på sociala medier om min uppladdning så att lägga av fanns inte på kartan längre.

Min stora skräck, den nära sju km mellan Ryssnäset och Ryssugnarna gick förvånansvärt smärtfritt och Daniel drog på som ett ånglok. Vi sprang om flera lag på sträckan och Daniel höll humöret uppe vilket ökade på motivationen, så nu var det bara att tugga på. Väl framme vid simningen över till St Persholmen så var humöret genast bättre även om tiden till cutoff var tight (Daniel lurade mig här bara för att sätta fart på mig, vilket var mycket uppskattat). Vi simmade om flera lag igen och humöret var faktiskt på väg upp.

Vi slukade snabbt några muggar Redbull vid energistationen och tuggade vidare på den fyra km långa löpningen genom skogen och slutet kändes nära. Jag började bli rejält seg i benen vid det här laget, men det fanns ingen anledning att gnälla och humöret steg allt som vi såg slutet.

De korta simningarna och löpningarna på slutet gick som en dans och nu var det över. Vi gick i mål på 6:56, en tid som kändes gräsligt dålig, men att vara i mål var en bedrift både för Daniel som fick släpa på en gnällspik och jag som grävt mig djupt ner i ett hål och kravlat mig upp. Vi slutade 182 av 277 lag så det får väl ändå kännas ok och som Daniel sa; ”Ett bra träningspass inför Ö till Ö den 4 september”. Det här var ändå mitt första långpass sedan Rockman Swimrun förra sommaren, så jag är så här i efterhand nöjd.

Så…

Vad som gick rätt:

• Utrustning
• Medhavd energi
• Löpning med lina
• Partner med en sju helvetes positiv energi

Vad som gick fel:

• Dåligt med långpass som förberedelser för min del

Det är inte så mycket mer man kan skriva om det här fantastiska, jobbiga, underbara loppet. Ö till Ö Utö Swimrun är inget lätt lopp och alla som gjort det håller garanterat med. Det är inget instegslopp till swimrun, men nu har jag ändå sju lopp i ryggen under min relativt korta swimrunkarriär och vet vad jag ger mig in på.

Jag hade en dålig dag och det satt inte i kroppen, utan i huvudet. Hjärnspökena blev min värsta fiende och jag fick bekämpa dem hårt för att ta mig igenom. Formen var det egentligen inget fel på och idag så känner jag mig helt ok. Lite värk i ben och axlar, men det är ju så det ska vara.

Om två veckor väntar Borås Swimrun med Philip Robson och efter att ha gjort det förra året vet jag att det är en utmaning likt Utö. Fördelen är att nu är säsongen igång för min del. Nackdelen är att Daniel, som är en positiv kämpe utan dess like fick stå ut med mitt gnäll på första loppet. Vi har Rockman Swimrun och det ultimata målet för säsongen – Ö till Ö den 4 september att nå och där ska jag vara i toppform.

Slutligen, så vill jag tacka Michael och Mats för ett toppenarrangemang. Jag har lärt känna de här två herrarna lite närmare de senaste månaderna då vi diskuterat passionsdrivet företagande och alla utmaningar vi som företagare som brinner enormt mycket för det vi gör ställs inför. De går in i varje lopp med samma energi, samma passion och samma engagemang vare sig du är den som står på pallen eller du som släpar dig i mål timmar efter vinnarna. Ingen som genomför ett Ö till Ö lopp är mindre än en hjälte i deras ögon och för det har jag stor respekt.