Den 11 augusti var jag i Hellasgården för att träna med Ulf och då jag stod på bryggan och bytte om så kom en glad kille fram och sa ”Hello Swimrunners!”. Det var min Instagram-kompis Philip Robson aka Svettpahjarnan som jag flitigt utbytt likes och kommentarer med på Instagram tidigare. För er som inte vet vem Philip är så är han en Ö till Ö-veteran med inte mindre än fem lopp i bagaget samt ett antal IronMan tävlingar. Han är ett positivt energiknippe som blivit en mycket god vän sedan den här dagen.
Philip introducerade mig för sin Ö till Ö partner Daniel Becker som även han är ett känt namn inom swimrun med flertalet Ö till Ö i ryggen. Daniel är en av de mest passionerade swimrunners jag känner till och han lever för sporten. Han är även en mycket bra coach och har en väldigt sund inställning till både tävlande och tränande. När det gäller träning så är det ”lyssna på kroppen” som gäller och under tävling blir han en V12’a Turbo. Daniel har stöttat mig enormt mycket i min träning och alltid varit den som fått mig lugn då jag känt mig skadad eller vill öka på men inte orkar.
Träningen och löpningen fortsatte under augusti och september. Löpningen gick bättre och bättre efter att Philip tvingat på mig de där nedriga intervallpassen 13 x 30 sek VO2Max / 45 sek vila.
Jag kombinerade dem med teknikpass simning och lite längre löppass, men löpningen kändes som den stagnerat. Inget flås trots att jag pinade mig igenom rätt långa rundor. Jag hade ”platåat”…
JÄRNVILJA / IRON WILL 